Lines lilla liv

I söndags låg Alfred och sov som vanligt i vagnen och jag och Tomas passade på att städa. han började knorra och jag sa till Tomas att ta upp honom så jag kunde göra mig redo för matning. Han skrek lite i vagnen och Tomas tog upp honom. Efter ett tag märkte vi att han hulkade och kippade efter luft. "buffa honom i rumpan han verkar ha nått i halsen" men inget hjälpte och han blev bara mer och mer spänd och alldeles illröd i ansiktet. Shit va ska vi göra, både jag och Tomas sprang runt i lägenheten och visste inte vad vi skulle göra då inget hjälpte och stackars liten fick ingen luft. Efter några försök att vända honom på mage och buffa i ryggen och upp igen så kastade vi oss i bilen och gasade ner till akuten.

I bilen höll jag honom och han började lugna ner sig men nu blev han så slö och började bubbla saliv och dreggla. När jag sprang in på akuen så kom det genast personal och en läkare började massera hans fotsulor och då började han skrika. Läkaren tittade på mig och sa att det alltid är ett bra tecken när barn börjar skrika. Skön känsla att vara bland läkare och vi fick ett rum där Alfred undersöktes och de tog temp och prover och vi fick berätta vad som hänt. Då de inte hittade något fel (feber, infektion) så ringde läkaren och rådgjorde med barnläkare i Falun och det bestämdes att Alfred skulle köras med ambulans till Falun för undersökning, provtagning och observation (för att utesluta fler kramper och ev diabetes, epelepsi). Jag och lillen fick åka ambulans upp och Tomas åkte bil efter. Han hade nu lugnat ner sig efter det värsta skrik jag nåonsin hört. Han grät så mycket att det kom tårar för allra första gången. Det skar i mitt hjärta och jag ville bara ta upp honom och göra allt bra. Men efter att han fått i sig lite mat somnade han och i ambulansen sov han hela vägen. Ambulanssköterskorna var supersnälla och satt och berömde honom hela vägen att han var en liten sötnos, (och det är han ju också såklart)

när vi kom upp fick vi ett rum på akuten  väntan på läkare som kom efter någon timme och hon kunde inte heller se att det skulle vara något fel. Nu hade han ätit en gång till, bajsat och somnat om. Men för säkerhetsskull skulle vi stanna över natten för observation och för lite fler prover. Vi blev flyttade till spädbarnsavdelningen där personalen var hur gulliga som helst. Lite blodprover togs och det sattes 6 st elektroder på Alfreds huvud för att kolla EEG och även EKG. Han mådde nu mycket bättre och var mer som vanligt. Vi lugnade oss och fick äntligen något i oss, inte ätit på hela dagen pga allt. Personal var med oss hela tiden inne på rummet för att kolla så att inget hände med Alfred och så även på natten. Då en jättegullig sköteska satt med honom hela natten, kom och väckte upp mig när det var dags för mat och vychade honom till söms. Hon sa till mig att gå och lägga mig så jag fick lite sömn och Alfred charmade henne totalt :)

efter ronden igår så hade inget "fel" hittats och Alfred är sig lik så vi fick åka hemåt. EEG skulle visa om han fick kramper och de kunde se om det var något epeleptiskt, men de resultaten skulle analyseras av Uppsala och de skulle visa sig efter detta. Men eftersom det inte varit något under natten så kommer de antagligen visa sig helt normala. Läkarna misstänker att det var så att han hade fått upp (eller snarare inte fått upp) slem/spyor och när de fastnar i näsan så stänger så här små barn för "locket" i halsen för att inte få ner kräks i lugorna och detta resulterade till att han inte fick luft. Men de sa att vi gjort helt rätt som kom in och de förstod fullt ut. De sa också att detta kan hända små barn och egentligen behöver man inte göra så mycket annat än att buffa lite i rumapn så får de snart upp slemmet på egen hand. Men herrgud vad rädda vi blev och jag är livrädd att det ska hända igen. Jag kollar honom hela tiden och är jättenoga med att rapa innan han får somna om. Lilla lilla hjärtat, inget får någonsin hända honom.

Nu mår vi bra igen och Alfred har sovit i vår säng inatt, jag vill ha min lilla så nära som möjligt hela tiden. Nu ligger han i selen på mitt bröst och drömmer. Jag kan inte beskriva med ord den kärlek jag känner för min lilla. Han är absolut det bästa som finns :) (okej Tomas är inte så tokig han heller ;) )